Förut så kallades denna grekiska ö tallön. Tyvärr är tallarna idag ett fåtal och istället har ön blivit känd för mastik-trädet Pistacia lentiscus, Trädet växer bara här och bara på öns sydliga del. Ön ligger nära Turkiet och har blivit en turistort. Stränderna är inte täckta med vit finkornig sand utan i stället med av vågorna rundslipade svarta lavastenar. Chios är den soligaste ön i Medelhavet.
Då “the silk road” var vägen till Asien passerade resenärerna Chios. Som handelscentrum blev därför ön ofta målet för härjningståg i regionen. E. Delacroix illustrerade den ottomanska landstigningen (1822) i den berömda målningen “The Massacre at Chios”. Lord Byron och V. Hugo har också beskrivit hemskheter som drabbat ön. En av anledningarna till intresset att erövra Chios var att befästa mastik-produktionen som på den tiden värder
ades till värdet av dagens silver. Efter den tragiska massakern 1822 så orsakade 1881 års vulkanutbrott ytterligare ett stort humanitärt lidande.
Genom att vara ett centrum för handel har Chios blivit en centralort för många grekiska redare. Ett stort antal kända redare har här sett och hört havsvågorna rulla mot stranden för första gången, till exempel familjen Tsakos med Captain Panagiotis Taskos som grundare av The Tskakos Group med idag ca-75 oceangående fartyg. Som i alla andra grekiska kuststäder ligger det en skön flotta luxuösa lustjakter akterförtöjda längs stadens cornich (promenaden vid kajen). Det är inte omöjligt att många av dessa mera privata flytetyg tillhör arbetare inom sjöfarten. Enligt traditionen är grekisk rederiverksamhet en familjeangelägenhet - a success factor. Det ryktas att Columbus föredrog att mönstra sjömän från Chios.
Förutom bad i Egeiska havet är ön intressant ur flera kulturella synpunkter. Jag gjorde en dagstur runt den södra halvan av ön. I staden Psarra fascineras man av de pittoreskt utsmyckade husfasaderna. Olika kulörer av färg läggs i lager och sedan skrapas önskad färg fram i diverse mönster. I öns centrala samhällen kan man se en antydan till en blandning av turkiskt och grekiskt kulturarv. Smala gränder ger skugga för värmen och överallt finns rikligt med tillfällen att svalka sig med en glass med mastik-smak. Mellan glassarna besöktes klostret Nea Moni som var avsett för öns aristokrati. Klostret är idag fallfärdigt (dock under långsam restaurering) och bebott endast av en gammal nunna. Husen med de små cellerna och den octogolnala kyrkan bringar svalkande skugga. Platsen är mycket väl vald med tanke på den fina utsikten över dalen och med ett blått Egeiskt hav i fonden.
Mastik, Guds tårar, är en fascinerande produkt. Kådan från mastikträdet används som tillsats i kosmetika, parfym, tvål, schampo, tandkräm, tuggummi, glass- ja, i nästan allt. Sylt är gott med en smak av mastik, väldigt uppfriskande. Mastik har även natur-medicinska fördelar, särskilt mot allehanda bakterier, ont i magen, diabetes etc.
Efter Lousannefreden 1923 blev det beslutat att Grekland inte får ha väpnad trupp på ön. Med efter oroligheterna under Makarios tid på Cypern placerades ett regemente på ön. Turkarna har ännu inte opponerat sig. Jag besökte ön i slutet av juni. Det var lagom varmt med en frisk bris från havet. Tänker ni på egen hand bila på ön; kör försiktigt. Denna uppmaning är uppenbar med tanke på alla små kapell som rests till minne av människor som förolyckats på de meandrande vägarna.
Artiklen har tidigare varit publicerad i Travellers Club i Malmö's tidning HÄNT (2011)
Läs också: När stänger Grekland?
