Efter att ha transporterat 8 000 ton Ă€pplen mĂ€rke Golden Delicious frĂ„n Bahia Blanka i Argentina till Frukt importen i Helsingborg gick jag hemma pĂ„ Fersens vĂ€g och undrade vad jag skulle ta mig till hĂ€rnĂ€st. En dag sa jag till min mamma att jag tĂ€nkte resa till Sydamerika och turista. Utan att ha djupare insikt i min vara sade hon: âDet blir inte lika roligt andra gĂ„ngenâ. Vad menade hon med det? Jag anade vad hon menade men lyssnade inte pĂ„ den uppmaningen.
Första anhalten blev Rio de Janeiro. Jag tog in pĂ„ ett Hotell Alameda nĂ€ra Flamenco Beach. Det var billigt. Det blev Monumento Cristo Redentor, Ipanema och min strand som tog min tid i fyra dagar. Fundamentet till statyn Ă€r gjord i cement frĂ„n Cementa i stadsdelen Limhamn i Malmö. Bland svenska sjömĂ€n brukat dĂ€rför monumentet kallas "Limhamns-Jesus". Resan fortsatte trots att Vanda, som jag trĂ€ffade första dagen, sista dagen sade: âQue moreno vĂłs estâ; jag var snyggt brun över hela kroppen.
Rio de Janeiro
NÀsta anhalt blev Buenos Aires. Hittade ett hotell men efter tvÄ nÀtter flyttade jag till Fundación Johnson* som lÄg vÀgg i vÀgg med Svenska Kyrkan i Buenos Aires. AmbassadprÀsten hette Olle Ek. Johnsonlinjen, ett stort svenskt rederi hade förutom en hacienda pÄ Pampas detta huskomplex i tvÄ vÄningar pÄ Calle Garay mellan Azopardo och Ingengiero Huergo. DÀr fick jag logi i eget rum. Efter tre veckor tog jag bussen till Bahia Blanka. Min mamma hade rÀtt. Efter tvÄ dagar lÀmnade jag lÀrarinnan jag trÀffat. Hon berÀttade vilken hemsk behandling hon fÄtt av ledningen pÄ universitetet dÀr hon tjÀnstgjorde.
*1943 donerade generalkonsul Axel Ax:son Johnson 200 000 kronor till grundplĂ„ten för en stiftelse, som hade till uppgift att bygga ett sjömanshem i Buenos Aires för svenska sjömĂ€n som under kortare eller lĂ€ngre perioder vistades i Argentina. Stiftelsen, som grundades den 21 juli 1943, kallades FundaciĂłn Johnson i Buenos Aires. GrundstenslĂ€ggningen för detta âSjömanshem till Axel Johnsons Minneâ skedde i juni 1944 och hemmet invigdes formellt den 20 januari 1947.
Teatro Colon i Buenos Aires
à ter till Buenos Aires. Flera spÀnnande incidenter upplevdes. En makaber incident var nÀr jag blev inlÄst pÄ operan*, en rysare. Operan var stÀngd. Jag ville se den invÀndigt. En dörr stod öppen och nÀr tre gentlemÀn livligt gestikulerande promenerade in förbi vakten gjorde jag dem sÀllskap och lyckades komma kom in. Efter att ha promenerat runt i operan och tittat pÄ sevÀrdheterna i foajén hamnade jag i en loge och sÄg hur man övade in ett skÄdespel. I mörkret rÄkade jag somna. NÀr jag vaknade var klockan mycket och ingen syntes till och dörrarna var lÄsta. Natten fick tillbringas pÄ operan. Med lite övertalning lyckades jag passera vakterna nÀsta dags morgon.
*Teatro Colón rankas som ett av vÀrldens frÀmsta operahus och Àr kÀnt för sin magnifika akustik. Den nuvarande byggnaden i fransk renÀssansstil invigdes 1908 med Verdis opera Aida. Teatern Àr en av vÀrldens största operor, den rymmer 3 542 sittande ÄskÄdare. En teaterbyggnad minst lika spÀnnande som operahuset i Odessa.
Jag blev erbjuden jobb av direktör Karlsson, en svensk i förskingringen, som hade en stor hacienda pĂ„ Pampas och lyxhotell i skidorten Bariloche i provinsen Rio Negro i Anderna. Han erbjöd mig jobb i receptionen pĂ„ hotellet. DĂ€r skulle jag ta emot gĂ€sterna pĂ„ olika sprĂ„k, tyckte han. Men ett angenĂ€mt besök pĂ„ Hopital Britanico satte stopp för vidare Ă€ventyr. Ăven jobbet att arbeta för bogserbĂ„tsbolaget i hamnen som sköttes av en svensk, Sjökapten Arndt. Den svenske sjökaptenen Mellbergs fru la señora Mellberg, som ledde rederiet Compania de Navegacion Atlantico Austral SA efter makens död, fixade mig en kontakt i Sao Paulo dĂ€r jag sĂ„ smĂ„ningom hamnade. Señoran ordnade mig ett tillfĂ€lligt vaktuppdrag i ett av skjulen i hamnen. Under helgen innan jag skulle törna till som vakt brann skjulet upp. En storbrand i hamnen. Jag gick inte dit men inbillar mig att ryktet om min ankomst florerade bland stadens maffia. Man beslutade att förstöra alla kontrabandvaror som fanns i lagerlokalen.
Sao Paulo
PÄ torsdagarna gick jag till Club Sueco och fick Àrtsoppa och pannkakor. De hade knÀckebröd och det var vÀlkommet nÀr man varit borta frÄn hemmet en lÀngre tid.
En dag promenerade jag med chefen för Fundación Johnson pÄ 25 de Mayo och frÄn en musikaffÀr spelades det latinamerikansk musik ut pÄ gatan. PÄ samma dags förmiddag hade jag fÄtt en kassett med Cornelis Vreeswijk sÄnger av en besÀttningsman pÄ inneliggande fartyg. Po Rom Pom Po'n pÄ en diskett i fickan. Vi gick in i affÀren och fick Àgaren av affÀren att högt spela upp Po Rom Pom Po'n ut pÄ gatan. Det dröjde inte lÀnge förrÀn polisen kom och frÄgade varför vi spelade en sÄng om Perón. Med lite lirkande slutade incidenten lyckligt.
.Del 2 kan du lÀsa hÀr. Trevlig lÀsning.