Trumpeten är ett rätt så vackert instrument och man kan säga att den har en visst guldskimmer över sig. Det är troligen det enda positiva jag kan säga om den. Hur kunde jag som tonåring komma på en så briljant idé att jag skulle börja spela trumpet? Det måste varit grupptrycket från brassbandets dirigent tror jag. Han lärde jag känna genom min brors kompis. Övertalad blev jag, och snart blev jag med en begagnad trumpet. Sedan står jag där hemma och försöker komma på hur man ska göra för att blåsa på rätt sätt. Blåsa så att det faktiskt kommer ett musikaliskt ljud i trumpeten. Det kommer mest avbrutna stötande ljud som låter falskt. Saliven flyger när jag försöker hitta rätt munformation samtidigt som jag blåser.
Har du någonsin blåst i en trumpet? Det är faktiskt inte så lätt som man tror. Man måste ta i rätt så rejält, puta med läpparna och blåsa. Det kommer en förskräckligt massa med saliv när man “trumpetar”. Så längst ut i någon av trumpetens kanaler finns en speciell ventil där man kan hälla ut saliven. Har du någonsin luktat på en välspelad trumpet? Det luktar apa. Stackars mig som hade en begagnad trumpet som någon annan redan “spottat” i. Gammalt saliv ihop med lukten av metallen som trumpeten är gjord av. Det är fina grejer det.
Jag övar på min trumpet säkert en fyra timmar i veckan, dels med brassbandet och dels så övar jag själv hemma. Det blir ett förskräckligt väsen när jag sätter igång.
Våran hund, Vivan, har känsliga öron. Trumpeten sätter igång en kedjereaktion och Vivan börjar yla. Jag blåser i trumpeten och hunden ylar. Det blir som ett mantra. Det spelar ingen roll om det faktiskt ibland kommer ut “musik”, hon ylar vid alla trumpetläten.
Stackars grannar, för vi bor i ett radhus med grannar på varje sida. Men, jag är inte den som ger upp. Jag trumpeter och hunden ylar. Det har blivit en ny veckorutin i vår familj. Min pappa har börjat skrika “nu stänger de av vattnet igen!”, när jag tar fram min guldskimrande darling. Vilken fars. Men historien har ett bra slut. Efter några månader av trumpetandes så frågade dirigenten mig lite frågande om jag trodde att detta verkligen var mitt instrument. “Nej”, svarade jag och trumpettortyren var över. Jag hade fått frisedel. Jag tror att alla i familjen var glada över detta, inte minst Vivan.