Ett nedlagt wienerkonditori

Uppdaterat: jun 15

En familj av polsk-schweitziskt-tyskt ursprung hade turen att bo centralt i Wien, med ett ärevördigt konditori tvärs över gatan. Det hade gått i arv i tre generationer, det ljögs om att kejsar Frans-Josef en gång hade slunkit förbi och druckit varm choklad med mandelflarn ovanpå. Man bakade på i krig som i fred, ryktet förtalte att de vispade den förnämsta smörkrämen i Wien, och i modern tid fick konditoriet dagligt besök av de kosmopolitiska kunderna tvärsöver gatan.

Så, plötsligt, fanns ingen villig arvtagare till rörelsen, och ingen acceptabel eller seriös köpare. Tiden gick, ägarfamiljen allt äldre, så täcktes butiksfasaden och när pressenningarna togs ner stod det Kentucky Fried Chicken. Panik utbröt mitt över gatan och i ren protest satte äldste sonen, en ung lovande ingejör, igång med självstudier. Mandelbottnar, maränger, nougat, sachertårta, och smörkräm, mera smörkräm. Ut med kartoffelbunken och surkål från skafferiet, in med vaniljpulver, saffran, kanelstänger, vildhonung och sesamfrön, körsbärskärnor. Ett laboratorium med morlar, siktar, kavlar och vispar, konditorkök.


Så småningom bestämde sig familjen för att de inte längre behövde Wien, de kunde baka själva och fann en tillflykt i en avlägsen, mindre tätort i Sverige. När så en bagare från Holland kommer och menar att apfelstrudel blir bättre med smör från Finland, svenskt är osmidigt, utdelas dödsstöten från vår wieneringenjör. ”Smöret ska komma från Bretagne och calvadosen från den lilla byn Sanct Ludovic.”


51 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla