En familj av polsk-schweitziskt-tyskt ursprung hade turen att bo centralt i Wien, med ett Àrevördigt konditori tvÀrs över gatan. Det hade gÄtt i arv i tre generationer, det ljögs om att kejsar Frans-Josef en gÄng hade slunkit förbi och druckit varm choklad med mandelflarn ovanpÄ. Man bakade pÄ i krig som i fred, ryktet förtalte att de vispade den förnÀmsta smörkrÀmen i Wien, och i modern tid fick konditoriet dagligt besök av de kosmopolitiska kunderna tvÀrsöver gatan.
SÄ, plötsligt, fanns ingen villig arvtagare till rörelsen, och ingen acceptabel eller seriös köpare. Tiden gick, Àgarfamiljen allt Àldre, sÄ tÀcktes butiksfasaden och nÀr pressenningarna togs ner stod det Kentucky Fried Chicken. Panik utbröt mitt över gatan och i ren protest satte Àldste sonen, en ung lovande ingejör, igÄng med sjÀlvstudier. Mandelbottnar, marÀnger, nougat, sachertÄrta, och smörkrÀm, mera smörkrÀm. Ut med kartoffelbunken och surkÄl frÄn skafferiet, in med vaniljpulver, saffran, kanelstÀnger, vildhonung och sesamfrön, körsbÀrskÀrnor. Ett laboratorium med morlar, siktar, kavlar och vispar, konditorkök.
SĂ„ smĂ„ningom bestĂ€mde sig familjen för att de inte lĂ€ngre behövde Wien, de kunde baka sjĂ€lva och fann en tillflykt i en avlĂ€gsen, mindre tĂ€tort i Sverige. NĂ€r sĂ„ en bagare frĂ„n Holland kommer och menar att apfelstrudel blir bĂ€ttre med smör frĂ„n Finland, svenskt Ă€r osmidigt, utdelas dödsstöten frĂ„n vĂ„r wieneringenjör. âSmöret ska komma frĂ„n Bretagne och calvadosen frĂ„n den lilla byn Sanct Ludovic.â