Efter en hektisk dag i klassrummet, vacker promenad genom tokpatienternas park, Universitetet, buss till stadens centrum, en kort siesta på ena örat i den spatiösa lägenheten så bär benen mig till middag på restaurang Breck. Där finns ofantligt många italienska rätter att välja och lägga på tallriken. Priset beror på mängden mat som staplats på tallriken. Måltiden intas naturligtvis med något att dricka – en flaska italienskt vin. Det saluförs Chianti eller Valpoliciella. Idag väljer jag Chianti. Jag lämnar lokalen för att med mätt mage och lagom lullig i huvudet sätta kurs mot Gelateria Zampolli som inte ligger långt från Trieste centralstation; en promenad på cirka femton minuter.
Gelatterian erbjuder världens bästa och mest sublima glass. Varje religion har sitt Mecka – Zampolli är glass- och granitos-entusiasternas paradis. För många en mötesplats efter kvällens middag; en äkta triestino-tradition. Efter måltiden och promenaden, efter att en plötslig bora rensat upp i den vintervarma dagsluften och ersatt den med en lagom varm, lugn och behaglig vind, krävs något svalkande innanför och ned längs halsen. Där har vi det! Gelatterian och trottoaren är upplyst. Folk köar framför disken och andra sitter på stolar som ställts ut på gångbanan och njuter av sitt förvärv. Här väljer kunderna krämig, välsmakande och ofta noga utvald glass för att tillfredsställa de kräsnaste gommar. Här betjänas glassentusiasterna fort och med strålande vänlighet, stort överseende och kundvänlig förståelse.
Väl inne i den mysiga interiören full av människor och med vacker service finner jag min plats i kön. Glassbaren har ett fantastiskt stort sortiment av smaker. Jag skall nu utsätta mig för en resa i färger, textur, nyanser och smaker. Det gäller att någorlunda veta vad man vill ha för att inte reta upp det italienska temperamentet på de bakomstående i kön. Trots trängseln ordnar de vänliga och tjusiga tjejerna bakom disken mitt önskemål professionellt snabbt. Skall jag pröva en fragola mixad med limone? Nej, jag törs inte jag beställer min beprövade favorit: ett stort rån i form av en strut och där i botten två kulor med körsbärsbitar i vaniljglass och på toppen en kula med russin i vaniljglass med romsmak.
Grazie mille, bella regazza, säger jag och tar emot min glass och ger flickan jämna pengar. Jag får ett leende tillbaka, hon förstår på mitt uttal att jag inte är en lokal förmåga.
Jag hittar en ledig stol på trottoaren och lyfter ivrigt struten mot munnen. Jag känner doften av rom och körsbär insvept i vanilj. Detta blir kronan på verket - en god italiensk middag. Den kalla vaniljen möter mina läppar och sprider sig till tungan som låter sig inbäddas i vanilj. Med nästa intag kommer de söta russinen och käkarna kommer i arbete. Den ultimata njutningen är nästa nådd. Nu kommer turen till det spröda rånet som blandar sig med mer vanilj och russin. Hela gommen vrider sig av förnöjsamhet. In emellan bitarna som lämnar struten med hjälp av tänderna i stället för att slicka i sig glassen, kommer jag i samtal med en triestino som länge suttit tyst och bara njutit av sin favoritglass. Mina bett i struten varvas med försök till ett enkelt utbyte av meningar på italienska. Det går inte så bra men det visar sig snart att spanska kan vi bägge förstå – i alla fall hjälpligt. Min samtalspartner har valt att njuta av en granito med mandlar och hallonsaft.
Nu har blandformen romrussin tagit slut i min strut och den absolut bästa njutningen låter inte vänta på sig. Ahhh, körsbärsblandningen är det bästa i denna glassiga kombination – ett superbt hopkok. Jag ångrar mig; jag borde tagit fler kulor med fragola. Men gjort är gjort, det får bli nästa gång. Aromen av körsbär i denna blandning når näsborrarna och hela kroppen skälver av den kalla bouqueten som fyller gommen och får fatt i smaklökarna på tungan. Nu har jag hittat mitt livs elixir; en dekokt som kurerar allt. De söta bären tar helt kommandot i denna smaksensation. Mitt samtal med triestinon bredvid avstannar och jag känner att jag måste koncentrera mig helt, fullt och fast på min förträffligt väl kombinerade glass så vackert beredd. Jag har nu kommit till struts ände och tittar djupt i den tomma strutskalken. Ja, det var det det, säger jag tyst för mig själv och beslutar mig för att inte inhandla ytterligare en smakfavorit – en vinnare som inte finns att köpa på Lejonet & Björnen i Malmö och detta trots mina årliga påpekanden till föreståndaren.
Nåväl, under min promenad tillbaka till lägenheten beslutar jag mig för en cortado och den skall som vanligt intas på James Joyces stamställe; ett café som i stort behållit interiören sedan nittonhundratalets början. Det låter kanske lite som ett acava infall att fylla munhålan med kaffesmak efter en sådan välsignad glass men jag måste nyktra till för att kunna förbereda nästa dags lektioner. Det råkade bli ett glas Chianti för mycket på Breck.
Läs också: Bake and Shark in Trinidad and Tobago
