Ibland längtar man hem

Uppdaterat: jul 14

Aldrig har jag mött så många ensamma par som här i Belgien. Par som inte tycks behöva någon annan än varandra. Äldre par som hållit ihop sedan barndomsdagar. Inte en endaste minut av egentid har de begärt eller behövt. Men så en dag på ålderns höst, kommer mannen med lien och vips blev ensam alldeles själv. Grymt är det. För visst är det väl vackert med kärlek ända.


Men lika fint som det är att bara ha varandra, lika stort är tomrummet efter den som inte längre finns kvar. Idag blev jag påmind om just precis det här. Jag råkade gå förbi en man på en bänk och hörde hur han grät. En äldre fin herre i sina bästa byxor. Där satt han och snörvlade i sin munmask med bibliotekspåsen i knäet. Folk gick förbi. En dam frågade om hon kunde hjälpa honom. Nej, sa han. Hon nöjde sig med det och försvann. Jag gick dit och satte mig alldeles intill. Jag la min hand på hans rygg och frågade om allt var ok. Ja, sa han. Nej, sa jag.


Och då kom det fram. Den vackraste av kärlekssagor med det grymmaste ödet. Hans fru hade dött av cancer och nu var han alldeles ensam. 50 lyckliga år hade de fått tillsammans. Han visade bilder på henne. En stolt och välklädd madam utan ett endaste fellagt hårstrå. Fyra månader tog det från att hon blev sjuk till att hon dog. Fyra månader mellan ett fullt och lyckligt liv till inget liv alls.

Mannen i skinnjackan grät och snörvlade fram att han inte lyckats komma över det. Det gick bara inte, sa han. Det ska det inte heller, sa jag. Han tittade på mig som om jag inte var klok.

Du ska inte komma över det, sa jag igen. Du ska finna en plats till det. Tänk dig ett bord med massa stök. Stöket är bitarna till ditt brustna hjärta. Sätt nu en fin vas full med de vackraste blommor mitt på bordet. Blommorna är din fru. Släng inte stöket. Försök flytta en bit i taget. Jobba på stöket. Låt blommorna stå.

För första gången tittade han på mig. Kramade min hand, harklade ur sig ett stilla tack och reste sig upp för att försvinna ur mitt liv. Förmodligen för gott. Jag hoppas att jag lyckats hjälpa honom lite. Att han för en liten stund kunde känna sig lite mindre ensam.



Själv spenderade jag resten av dagen med att längta hem. För hur länge jag än bott utomlands (flyttade -94) så är Sverige ändå hemma. Fast när jag är där och åker hit, då åker jag också hem. Men just nu, längtar jag hem oftare än vad jag brukar. Vanligtvis rullar ju livet på. Man åker hem när man kan och inte när man inte kan.


Corona har tagit ifrån mig min rätt att välja själv. Det känns inte bra. Alls. Jag behöver Sverige. Det är där jag laddar själen. Utan Sverige blir jag som en helelektrisk bil med stulet batteri och tekniskt fel. Jag blir parkerad på oviss framtid och min mentala hälsa åker nerför på långskidor i pistbacke. Jag längtar hem. Hem till alla de som jag har kär. Hem till lugn och ro. Hem till luften som går lättare att andas. Jag längtar efter att få umgås med dem som inte bor nära, jag längtar efter att bara få vara. Jag längtar efter att få göra allt det där som man ska göra innan det är försent. Jag vill känna havets vindar, jag vill vara nära doften av gran i en folktom skog med stigar som knarrar under fötterna. Jag längtar efter Sverige. Jag längtar hem.


Läs också: Cykeltönt