- en hämnd mot okynniga sjömän
Sjömän är mestadels ett tåligt släkte, det äter vad som bjuds från byssan, och tar gärna en portion till, så länge det finns något i förråden. Jag tror inte att det förekommit en enda matvägran ombord, myterier har andra orsaker.
Det är inte skeppskockens fel när soppan är tunn, men när äntligen söndagsfläsket ska fram och är vidbränt, då är det kockdj-veln som tog en tupplur.
Kockens tålamod med påstådda fel och brister är vardag, också tjatet fortsätter, det hör till. Som om hans professionalitet var att skala lök på kryssningsfartyg och varit omrörare i grytan med Korv Stroganoff i skolköket. Det är då den utstuderade hämnden börjar ta form.
Telegrafisten ombord, gnisten, är den ende som vet allt om alla och världen utanför, när rederiet klagar på agenten i förra hamnen och nästa, och han vet att kocken är den siste om åker in i arresten eller iland. Han lägger provantbeställningarna till skeppshandlaren. Han förutspår feta år och magra år.
Det är då, i nästa hamn i Nordsjön, allting börjar, den utstuderade planen, hämnden. Skeppshandlarn levererar 3-4-hinkar magra, halvtomma krabbor som inte annars går att sälja, och sen kommer sjömansprästen från butiken med en kasse av vad gnisten inte skulle ha reda på, färsk fänkål och pilgrimsmusslor. ”Pilgrimer” säger han, ” ja, det är passande, ni har ju havets vandring, andra har landsvägens, och det kan ju ha flera betydelser, vid eftertanke”.
Första kvällsskaffningen efter avgång får manskapet krabbklor till förrätt och kocken får ovett för att inte hämtat båsens alla hammare från timmermanskrubben och att han levererat de fåtaliga nötknäpparna ombord till befälsmässen.
Vad de inte vet är att i byssan puttrar fortfarande den största grytan långsamt, långsamt i ännu tolv timmar, proppfull med krabbetaskor.
Kocken vet, men besättningen i övrigt har bara på känn, att Afrodite är sjömännens gudinna, Venus, som hon heter på latin. Han tänker hämnas med den ljuvaste smekning hon kan föreställas utdela, ett fotavtryck från den snäcka varur hon föddes. Skeppskockens sublima spark till de omåttligt, omättligt, oförstående matkverulanterna.
Venus födelse av Boticelli år 1486, snäckskalet är från en en pilgrimsmussla (Pecten maximus)
Så blir det söndagmiddag för fria vakten, kocken bär in plåtar från ugnen med venussnäckor puttrande av fyllning och doftande som av skaldjur, nybadad jungfru och parmesanost. ”Om ni inte begriper att äta det här,” säger han, ”helst knästående, med först knäppta händer, då har jag slipat knivarna i byssan. Efteråt får ni korv och potatis.”
Det blev tyst, inte mer oväsen om mathållningen, tvärtom, med magar mättade inte bara av rejäl kost utan också överraskande sidorätter med retning. Som en jungman sa ”Den djv-ln kokar mat och, var läste jag det, med förnuft och känsla, det här är nog ett happy ship.”
Recept
God hemgjord skaldjursfond Förkoka färsk fänkål
Gör en redning på smör och mjöl, späd med kall fond
På med grädde och färga vid behov med tomatpasta
Dela musslorna diagonalt två gånger
Skär fänkålsklyftorna vackert
Lägg musslor och fänkål på venusskal (eller ugnssäkra småskålar)
Häll på redningen, strössla rikligt med parmesan
In i ugn på 150 grader, efter 10 minuter 175 för att få färg på gratängosten.
Severa dekorerat med basilikablad, eller vad ni behagar