En vardag i en multikulturell miljö är något jag gillar som bara den. Men det finns faktiskt saker som kan störa eller reta upp en svensk i olika grader av fasett. De kan ofta ha med tidsbegrepp och tidsuppfattning att göra. Det finns tillfällen som, i mitt fall, ställer den sydamerikanska och den svenska tidsuppfattningen på kollisionskurs. Ganska ofta.
Hur länge är egentligen ”5 minuter”?
”När ska vi åka”, frågar jag min man. ”Om 5 minuter”, svarar han. Jag tittar på klockan. 5 minuter är i min värld 5 minuter. Inte om en stund, eller om en kvart utan om +-5 minuter.
Jag tror helt enkelt att de inte har uttrycket ”om en kvart” på spanska. Där är nämligen allting om 5 minuter som rör en framtida tidpunkt.
Mina 5 minuter är för min man inte existerande. 5 minuter är något diffust, något som befinner sig inom en snar framtid. Han pratar om att koka äppelcider, letar reservdelar till sin bil, eller börjar städa när jag börjar kolla på vilka skor jag ska ha på mig, för vi ska ju åka om 5 (just det) minuter.
I många delar av världen så går långdistansbussarna enbart när det är helt fyllda med passagerare. Det finns liksom en provisorisk tidtabell. Bussarna går, man vet bara inte när de är klara för avfärd. Om man inte åker från startdestinationen så kan man ju undra när bussen faktiskt åker förbi ens egna lilla hållplats. Där kan man ju stå och vänta i en evighet och som svensk så skulle man nog bli galen.
Normalt så kommer ju bussen 15.38 eller ibland till och med innan tidtabellen. Det gäller att vara i tid så du inte missar bussen, för om den åker utan en själv, då kan det blir problem där ute på landsbygden. Framförallt, hela din dagsplanering kan ju gå åt helsicke.
Att komma i tid är bra. Att komma lite innan är också bra, för man vet ju aldrig. Det mest optimala för en svensk är att komma i lagom tid.
Oförutsedda saker, som faktiskt kan hända, kan ju ta lite tid i anspråk. Att komma för sent är inte bra. Det sitter liksom i märg och ben på en skandinav som mig själv.
Min kompis pappa gick helt enkelt ut i bilen och väntade, när de skulle åka iväg någonstans hemma i Sverige. Han startade dessutom bilen för att spara lite tid och samtidigt passa på att demonstrera att ”nu är det dags”. Där väntade han på alla andra i familjen tills de var klara, med motorn på.
Lite lagom stressigt lär det ju bli när man kanske både ska slänga sopor och hinna kolla att altandörren verkligen är låst till ljudet av en bilmotor på tomgång. Men man skyndar sig rätt så bra. Och man kommer nog i tid också. Troligen får man sitta kvar i bilen ett tag när man har anlänt så man inte kommer för tidigt. 5 minuter innan överenskommen tid har nog alla svenskar överseende med, men inte om du kommer en halvtimme för tidigt. Det kan ju bli katastrof och man kanske hamnar mitt i dammsugningen.
När min mans släkt kommer och hälsar på så ställs uppfattningar av tidsbegreppet på sin spets. Tåget går från stationen en gång varje timme. I min värld, så tar det en stund att göra sig i ordning, förflytta sig, parkera, fixa med biljetterna och veta vilken perrong som gäller. Jag skulle räkna med en dryg halvtimme. Sydamerikansk tidsuppfattning? Ja, de är klara för avfärd till tåget cirka 7 minuter innan avgång. I rivfart åker de till stationen och gör en katastrofparkering. Tro det eller ej, men min mans farbror som är 75 år gammal lyckas komma på sista vagnen samtidigt som konduktören blåser i sin visselpipa och dörrarna stängs. Pjuh!
Det fantastiska i historien är att nästa gång han ska ta tåget så har de bara 6 minuter på sig.
Jag själv sätter mig och bläddrar i en bok eller scrollar nyheter på telefonen när jag ser hur de skriver ut biljetterna på skrivaren 10 minuter innan avgång. Skrivaren saknar papper och jag hör hur någon passar på att gå på toaletten också. Mina svenska nerver klarar inte av att engagera mig.
Det får bli som det blir helt enkelt. Det är ju inte jag som ska åka till Bryssel. Det värsta som kan hända är ju att de missar tåget. Det går ju ett till om en timme.
Läs också: Tunna skivor
