Det händer nåt i hallen hos mig varje morgon. Jag tror det är nåt magiskt. Min hall gör så att tiden försvinner. Förmodligen åker den till samma ställe som strump-parets ena halva när de dansat klart i torktumlaren. Så här är det; när jag samlat alla ungarna, fått dem att tvångsborsta tänderna, visat dem var diskmaskinen står och förklarat vad den är bra till, guidat dem till kylen och berättat att yoghurten faktiskt inte sprang till bordet själv och även behöver lite hjälp att komma tillbaka och slutligen påmint dem om att de är kissnödiga nu med en gång och inte om fem minuter för då borde vi inte vara hemma längre (jo men visst), då befinner vi oss i just hallen. Och i denna stund har vi vanligtvist gott om tid att bli klara. Men det är nu det händer, helt plötsligt har tiden försvunnit! Varenda gång. Ibland är det bara en minut eller två och du hinner tänka att det var ju inte så farligt. Men i samma stund har det försvunnit hur mycket tid som helst.
Morgonstressen kommer inte krypande, den klampar in i hallen med stora elefantfötter. Allt verkar flyga omkring för plötsligt hittar ingen någonting. Skor som stått på samma plats i flera månader är helt borta, osynliga alternativt utspridda där man kanske finner en men absolut inte den andra. Det är oftast den skon som står precis framför barnet, det är den som är borta eller osynlig. När man skrikit klart om att man visst inte är arg är det dags att leta jackor. Att börja leta där man hängde upp den sist den användes, ja det känns lite amatörmässigt. Den är nog borta. Eller osynlig.
Sen ska man leta efter skolväskan som mamman satt klart i hallen, det är den man klivit över fyra gånger för att leta efter skon som aldrig försvann. När man väl har gjort det så borde man vara klar kan man ju tycka. Men nej. För då är det nån som kommer på att hoppsan man skulle visst ha med sig 14 mjölkförpackningar eller 11 äggkartonger. När mamman lagt ett eller annat tjog ägg i en skål och hällt ut ett par mjölkpaket för den går ändå ut om fyra dagar och är nog för gammal, då kan det hända att barnet minns att det nog var imorron som det skulle med. Men det gör inget för då är det nån annan som kommit på att det visst var simning med klassen idag.
När alla har allt och lite till med sig, men ändå saknar minst tre saker var, då är det dags att låsa upp dörren. Innan man kan låsa upp med nyckeln måste man hitta den. Mamma får inte leta. Det är livsviktigt. Sen ska man bråka om vem som egentligen hittade nyckeln först och vem som fick låsa upp den sist och vems tur det nu är att göra det idag. När man äntligen kommit ut från dörren är det nån som absolut måste cykla. Annars kan man dö. Och det är ju lite allvarligt så man går in igen för att leta efter en cykelhjälm. Man har ju ändå förlorat allt hopp om att komma fram innan skolklockan ringer in. Jag tror förresten att jag har hittat tiden. Den är nog inte borta. Den har förmodligen semester hos barnen.
Skulle man mot all förmodan komma iväg i tid är det alltid nån som undrar: vi är väl inte försena va? Varpå mamman nästan alltid svarar: Nej, men vi har gott om tid för att hinna bli.
