Utlandssvensk. Ordet har en nästan exotisk ring i öronen. Efter mer än 25 år i utlandet är jag betydligt mer svensk än de flesta svenskar men passar mindre in i Sverige än de turister som bara besöker camping med husvagn under en vecka på sommarsemestern. Märkligt det där. Jag skulle absolut inte få för mig att baka en alternativ, icke-traditionell semla men blir sur när jag ”åter-upptäcker” att jag inte kan köpa en flaska vin i mataffären. Lite så. Dubbelt och motsägelsefullt.
Jag minns så väl hur jag mådde innan jag begav mig ut i världen. Som att Sverige var för liten för min själ och mina tankar. Som att jag satt i en bur som var så liten att jag inte kunde sträcka på mig. Som att jag redan då inte passade in i landet som var mitt. Som att jag hade myror i hela kroppen och som att jag kände mig instängd i en pytteliten värld som inte var min.
Genom livets gång har jag mött många människor som aldrig känt känslan att de inte passar in, som aldrig har haft nyfikenheten att ta sig bort, som aldrig har haft kliande myggbett i själen och som aldrig har behövt att leta sig ut.
Förr brukade jag irritera mig på dessa människor. Stackars folk brukade jag tänka. Om de bara åkte iväg ett endaste litet år skulle de förstå att världen har så mycket att erbjuda. Ett enda år och de skulle se hur fantastiskt deras liv skulle bli. Nuförtiden är jag avundsjuk.
Ja, jag har fått uppleva mycket. Ja, jag har varit lite överallt. Ja, jag har fått se mycket, fått vara med om mycket. Men detta sökande efter upplevelser stillas aldrig. Denna jakt på spänning och på nåt nytt blir aldrig gammal. Samtidigt som att längtan att få passa in aldrig blir mindre stark.
Mitt avund för icke-omplacerat folk började lite efter att jag fått barn. Som nyförlöst önskade jag mig både bort och hem på samma gång. Jag önskade mig alla mina kära närmare men önskade mig inte att ”hemma” var i Sverige. Jag avundas alla de som inte dras med en sån kamp. Alla de som inte tvingar sig själv att välja, som inte känner sig manade att söka sig bort för att sedan försöka leta sig hem.
Jag har lyckats med det omöjliga att få mina barn någotsånär flytande i svenska. De fikar som vikingar, njuter av både fredagsmys och lördagsgodis, lunchar helst med lätta på nybakat franskbröd och tycker att kladdkaka är det mest självklara bakverk alla dagar i veckan.
Mitt mål är att de ska känna sig lika mycket hemma här som i Sverige.
Att de inte ska behöva känna sig utanför samhällets normer, vare sig här eller där. Fast de inte alls fattar att Sällskapsresan är genialisk och springer iväg när jag börjar sjunga diggelodiggelej.
Vissa dagar känner jag att det är helt självklart att det är här jag hör hemma. Att det är här jag har mitt liv. Och missförstå mig rätt, jag längtar inte bort på något vis. Mitt liv är super, jag stortrivs. Men ibland så längtar själen hem. Problemet är bara att själen inte vet var hem är. Jag har fullt med goda vänner här som får mig att känna mig både välkommen och älskad. Men de har alla känt varandra sedan de var finniga små fjortisar och talar omedvetet ett internt språk som ingen utlänning i världen någonsin kan förstå. Trots deras tappra försök att förklara och bjuda in.
Min inre, mentala jakt på nya upplevelser lurar alltid i bakgrunden. Så fort jag börjar känna mig trygg i det vardagliga börjar det klia. Från topp till tå. En gnagande oro i maggropen som inte låter sig tystas. Jag bytte flyttandet till ny kontinent, nytt land, ny stad mot att byta jobb oftare än andra byter skor.
Nu har jag barn. Som jag älskar dom! Jag är gift. Lyckligt gift. Jag har köpt hus. Ett fint litet hus som jag älskar att bo i. Jag sitter fast. Vissa dagar är jag på strålande humör och tänker lyckos mig som har det så bra! Andra dagar tvingar jag mig själv att yoga-andas och att lura fram tvångstankar om att jag inte behöver något annat än det jag redan har. Jag gör mitt bästa för att slå mig till ro, för att känna mig nöjd, för att vara glad för det jag har och för det jag fått vara med om. Men ett riktigt Ulf Lundell-ro i själen kommer jag nog aldrig att få.
